willsing.blogg.se

Igår mådde jag så fruktansvärt dåligt.
För alla personer som har varit intresserade av lägenheten,
har av någon anledning slutat svarat elr inte varit intresserade.
Eftersom det är ca tre veckor kvar innan vi ska flytta,
så fick jag nån slags panik ångest över det hela.
Det är ju sån stress med allt, och vi måste få saker gjorda!
Fick sänka lägenheten för att det är så ont om tid. Det sista jag ville göra.
Gällde även bilen, som vi var 100% lovade, sålde ägaren till nånanann
samma dag vi skulle hämta den!? seriöst........!
Så jävla pissigt gjort, så gör man bara inte.
Då sa hen att det var "först till kvarn" helt plötsligt.
Så ja...visst har man stått högt i besvikelsen...

Det liksom finns en sten i hela mitt bröst.
Man står där hjälplös och kan bara titta på.

och det tynger mig jätte mycket.
Jag vill inte bo kvar här, jag vill göra någonting annat,

jag vill tjäna pengar och må bra, det räcker nu liksom.
Jag tycker inte om att prata om mina känslor, tankar och händelser.
Jag lyssnar hellre på hur andra mår och känner och va som händer i
deras liv, ibland sluter jag mig själv, stänger ute mina känslor,

och låtsas som att allt är så underbart bra med mig,
när jag i själva verket gråter inombords.

Men ja. idag när jag vaknade kom det lite ljus i mörkret,
En man var nämligen "väldigt" intressrad och kanske tillochmed
kunde ta lägenheten till det tänkta datumet.
Lite lycka kände jag av då. Även om hen kan ändra sig,

eller sluta svara, så känner jag för tillfället lite lite glädje.
Och det är nog det viktigaste.
Att jag känner att varje liten sak går framåt.
Att det inte står stilla utan med små steg går framåt.
Då känns det lite enklare och jag får lust med saker igen.
Så ja, just nu lever jag på hoppet. Jag har inte råd att ligga ute
med dubbla hyror och skapa nått slags panikartat kaos liv
som jag inte kan hantera. Jag hoppas verkligen allt ordnar sig.
Tur att jag har en sån positiv man, som hjälper mig.
Han har alltid en positiv inställning, så vi är lite olika.
Jag har svårt för att tänka positivt när allt går emot mig.
Men varje gång han har sagt "det orndar sig Johanna"
Så gör det ju det...Jag hoppas han har rätt denna gång också.

Sorry för det långa inlägget. Ville bara skriva av mig lite.
Och har tappat lite suget på att blogga när jag känt så starkt i det här.
Kram.

Färgade utväxten igår och toppade mitt hår.